Dag två
Fånigt, jag vet: men systemet lägger ned. Jag kan inte äta och inte sova som man bör. Lyckas inte alls. Och mellan revbenen skriks det, i huvudet ligger en tjock ridå, och jag leker med tanken att sluta prata. Om jag valde någonting ur händerna att släppa, och det var orden. Skulle jag inte känna mig lugnare då?
Förr eller senare kommer det här att verka lika orubbligt som varje annat minne. Men just nu svider det. Att det finns tusen vägar att välja för att kunna tackla det här problemet, och att jag alltid väljer samma. Ett katastrofalt resultat. Men ett tryggt val.
Förr eller senare kommer det här att verka lika orubbligt som varje annat minne. Men just nu svider det. Att det finns tusen vägar att välja för att kunna tackla det här problemet, och att jag alltid väljer samma. Ett katastrofalt resultat. Men ett tryggt val.
Kommentarer
Trackback
