Dag två
Fånigt, jag vet: men systemet lägger ned. Jag kan inte äta och inte sova som man bör. Lyckas inte alls. Och mellan revbenen skriks det, i huvudet ligger en tjock ridå, och jag leker med tanken att sluta prata. Om jag valde någonting ur händerna att släppa, och det var orden. Skulle jag inte känna mig lugnare då?
Förr eller senare kommer det här att verka lika orubbligt som varje annat minne. Men just nu svider det. Att det finns tusen vägar att välja för att kunna tackla det här problemet, och att jag alltid väljer samma. Ett katastrofalt resultat. Men ett tryggt val.
Förr eller senare kommer det här att verka lika orubbligt som varje annat minne. Men just nu svider det. Att det finns tusen vägar att välja för att kunna tackla det här problemet, och att jag alltid väljer samma. Ett katastrofalt resultat. Men ett tryggt val.
Dag ett
Vad i helvete gör jag egentligen här?
Det fanns en man som jag nästan vågade vara kär i. Han var inte kär i mig, och jag betedde mig orättvist och illa, och det är fyra månader sedan vi sist sågs, men det handlar inte om det (inte mer än att det är honom jag tänker på just nu, som mottagare för alla ord som jag kastar ut i intet, rätt åt helvete).
Jag tänker på hur det skulle kännas att greppa tag om hans nackskinn, eller hålla om hans höfter, och kunna säga sanningen. Att allt känns åt helvete. Och att det inte spelar någon roll om man kan räkna ut att det kommer att gå över. Inte ens om man kan ge sig själv ett troligt tidspann. Baserat på empiriska fakta, alla gånger jag har kastat mig in i något nytt och plötsligt vaknat upp i vild panikångest och känt mig fångad, fångad, inburad. Om en månad, kanske två, så kommer du att ha vant dig - igen.
Det spelar ingen roll.
Istället snackar jag skit. På högsta nivå. Och skrattar högt. Men det är inte det som det handlar om heller. Även om det hade varit fint, att kunna skrika lite ångest tillsammans.
Jag flyttade. Det är inte ens två veckor sedan. Jag lämnade en kvantitet av materiella ting och människor för en annan hög av samma sak i annan skepnad. Jag känner mig så liten. Jag har en klump i halsen som inte försvinner. Jag känner mig urblåst och utan värde. Som om jag fuskat mig hit, och helst borde fuska mig härifrån igen.
Är det verkligen här jag borde vara?
Behövs lite rättframhet på det här stället. Det behövs ett FUCK INTELLEKTUALISERINGEN och lekskoleanarkism på det här stället. Behöver lite kärlek och mycket smuts på det här stället. Behovet kommer inte att mättas och jag är dömd att misslyckas.
Borde gå härifrån, och göra det jag borde ha sysslat med de senaste två veckorna. Intellektualisera. Kritisera. Slå på hjärnan, rota i teoribanken i bakhuvudet, anteckna obskyra termer i marginalerna. Borde gå och sticka fingrarna i halsen. Har ett rakblad i fickan. Är egentligen för gammal för allt sådant nu.
Det fanns en man som jag nästan vågade vara kär i. Han var inte kär i mig, och jag betedde mig orättvist och illa, och det är fyra månader sedan vi sist sågs, men det handlar inte om det (inte mer än att det är honom jag tänker på just nu, som mottagare för alla ord som jag kastar ut i intet, rätt åt helvete).
Jag tänker på hur det skulle kännas att greppa tag om hans nackskinn, eller hålla om hans höfter, och kunna säga sanningen. Att allt känns åt helvete. Och att det inte spelar någon roll om man kan räkna ut att det kommer att gå över. Inte ens om man kan ge sig själv ett troligt tidspann. Baserat på empiriska fakta, alla gånger jag har kastat mig in i något nytt och plötsligt vaknat upp i vild panikångest och känt mig fångad, fångad, inburad. Om en månad, kanske två, så kommer du att ha vant dig - igen.
Det spelar ingen roll.
Istället snackar jag skit. På högsta nivå. Och skrattar högt. Men det är inte det som det handlar om heller. Även om det hade varit fint, att kunna skrika lite ångest tillsammans.
Jag flyttade. Det är inte ens två veckor sedan. Jag lämnade en kvantitet av materiella ting och människor för en annan hög av samma sak i annan skepnad. Jag känner mig så liten. Jag har en klump i halsen som inte försvinner. Jag känner mig urblåst och utan värde. Som om jag fuskat mig hit, och helst borde fuska mig härifrån igen.
Är det verkligen här jag borde vara?
Behövs lite rättframhet på det här stället. Det behövs ett FUCK INTELLEKTUALISERINGEN och lekskoleanarkism på det här stället. Behöver lite kärlek och mycket smuts på det här stället. Behovet kommer inte att mättas och jag är dömd att misslyckas.
Borde gå härifrån, och göra det jag borde ha sysslat med de senaste två veckorna. Intellektualisera. Kritisera. Slå på hjärnan, rota i teoribanken i bakhuvudet, anteckna obskyra termer i marginalerna. Borde gå och sticka fingrarna i halsen. Har ett rakblad i fickan. Är egentligen för gammal för allt sådant nu.
